De senaste dagarna har jag bara haft dem i mina tankar. Så fort jag vaknar, vaknar jag med tankar om dem. Om dagarna går jag runt och tänker och försöker hitta svaren. Men svaren är väldigt finna, för jag vet inte ens vilka frågor jag ska ställa.

Så fort jag får chans, eller lite tid över så sitter jag där igen. Läser om dem, ser dom ur  kameralincen. De fångas ur ett perspektiv som med mening ska skapa funderingar, reaktioner, och kanske illvilja från åskådarens sida. Men vad ska jag göra? Vilken sida ska jag ställa mig på? Vilka har rätt,  och vilka har fel?

Med dessa frågor ständigt gnagandes i bakhuvudet, fann jag till slut en möjlig lösning. En chans att kanske få veta sanningen.

Jag vaknade, gick till jobbet. Okoncentrerad, och med en massa frågor virrvlandes i huvudet försökte jag att pussla ihop dem till möjliga fraser och meningar. Ska jag verkligen göra detta? skulle någon svara mig? Och om så var fallet, vad skulle jag fråga dom?  Inte ens i djupaste sömn fick jag någon vila. Drömmarna var ännu mer bisarra och komplicerade.

Till sist fick jag nog. Jag fick tag på ett nummer. Jag ringde. 970 km på andra sidan linjen svarade en kvinna.