Jag har inte skrivit blogg på "ett tag"  och det är Inte för att jag inte vill, eller inte har tid eller ork. Utan för att jag tyvärr inte kan dela med mig om allt i mitt liv här på bloggen.. Och det är ju var det som var meningen när jag började skriva blogg. Nej, när jag skaffade blogg var det främst för min egen skull.

För det är så att jag har dåligt minne. Alla glömmer ju saker och ting, det är en del av livet. In med det nya, och ut med det gamla.  Men mitt minne är så dåligt att jag glömt bort stora delar av mitt liv. Jag har glömt bort lyckliga stunder i mitt liv. Jag har glömt bort sånt som folk minns, och sånt som folk dagdrömmer om för sig själva.  Du ser mig aldrig med ett fånigt leénde tänka tillbaka på ett par gamla goda minnen. De kommer aldrig upp av sig självt.

Många gånger har jag blivit påmind av andra, och i nästa sekund otroligt förvånad över att jag kunnat glömma något så märkvärdigt och "oförglömligt".

Men trots allt det negativa mitt minne bringar, övervägs de inte av allt det postiva. Jag har kunnat gå vidare, då man nästan inte kan gå vidare. Jag har rest mig upp på starka ben, och kunnat sätta förnuftet i första rum, och kunnat radera sånt som endast skapat svaghet.

Mitt minne har hjälp mig med så mycket. Jag behåller bara det viktigaste i minnet. I slutet av dagen raderas allt det som inte varit värt att spara. Fast än jag kan påverka en del, är det ändå mycket jag tappar vare sig jag vill eller ej.

Så en blogg, det skulle vara en bra lösning tänkte jag. En dagbok orkar jag inte skriva. Jag får så ont i handen. Och den kan alltid tappas bort, eller brinna upp. Men inte en blogg. Den finns så länge man vill ha den där. I cybervärlden raderas inte saker och ting så lätt. På bara ett klick kan du kopiera allt som skärmen visar. Ja, det lät bra. Och så blev det bloggen som gällde.

Men nu då?,Jag kan ju inte skriva allt som händer i mitt liv. Just pga. allt kan kopieras, och det blir allt svårare att radera.  Inte för att jag skulle skämmas eller inte kan stå för mina ord, och inte för att jag vill försöka se bra ut i andras ögon. Utan för att folk skulle märka att jag verkligen skiljer mig ur mängden, som de flesta andra där ute. Men sånt kan människor i flock inte hantera. Vi älskar att dömma, kategorisera och undervärdera andra. Men jag vill inte att folks reaktioner ska kunna ställa till det för mig. Jag vill inte bli behandlad efter förutfattade meningar. Och självklart uppskattas alltid lite privatliv.

Så ibland kommer jag att skriva sånt som alla inte förstår, som endast är till mig. Som jag skriver nu, och kan gå tillbaka till senare och minnas. Jag är så rädd att glömma, rädd att glömma mitt liv. Det händer ständigt viktiga och livsavgörande saker i mitt liv. Och det ska inte finnas någon chans för mig att glömma sånt.

Så jag vill bara be om ursäkt, för de som vill läsa och försöka ta del av min vardag, men som inte kommer förstå mig alltid.