Jag har skrivit ett brev. Så fort jag fick din adress började jag skriva ett brev. Jag fattade tag om ett av mina tusen block, rev ut några sidor och började skriva allt jag haft inom mig. Alla frågor, funderingar och tankar. Tankar om dig, och dom. Det kändes skönt. Pappa gav mig ett kuvert.  Jag fick vika sidorna för att de skulle passa in i kuvertet.

Sen fortsatte jag att titta på tv. O så somnade jag. Men innan dess hade jag hade lagt brevet precis över nycklarna och mobilen så att jag inte skulle glömma att posta brevet så fort som möjligt morgonen efter. Innan jobbet slank jag in på pressbyrån. Köpte frimärke. Jag hade bara några minuter kvar innan jobbet. Det regnade och brevpappret hade mjuknat upp fläckvis. Jag fick springa sista biten till brevlådan.

Nu gällde det. Det var bara det enklaste kvar. Att släppa taget om brevet, och låta den ramla i lådan. Men ska jag verkligen ge mig in på det här?  tänk om jag ångrar mig efteråt? Jag kan ju fortfarande ändra mig, och lämna hela den här historien bakom mig.

NEJ, jag visste att det här skulle driva mig till vansinne. Så många frågor, jag måste få mina svar. Så det ända jag kunde göra var att be till Gud. Snälla Gud, stöd mig i det här jag ger mig in på.